Tänk er att ni har en person i er närhet som ständigt är en belastning.
En person som står dig så nära geneteiskt, men är så främmande så man tappar andan.
Tänk er att ständigt ha ont i magen på grund av denna person.
Tänk er att ständigt vara orolig.
Orolig för att personen i fråga ska göra bort sig. Orolig för att det ska hända nåt. Orolig för att personen ska dö.

Tänk er att ständigt bli sviken. Att aldrig bli tagen på allvar. Att alltid vara den sura och vresiga som käftar emot.
Som bara skäller och är elak.
Tänk er att få ta emot en massa skit för att man vill personens bästa.

Tänk er att man ibland kan önska livet ur en person.
Önska att allt bara försvann. Att den där jävla tyngden på mina axlar en dag försvinner.

Att behöva skämmas för denna person, konstant.
Trött på att behöva försvara och hålla bakom ryggen.
För om inte jag gör det, vem gör det då?